Jag håller hårt i relingen. Vinden drar i håret och luften är mät­tad av vatten, precis som om vinden drar med sig havet uppåt. Jag förstår att det här är allvar – båten kommer att sjunka och jag kanske inte överlever. Vad ska jag göra nu? Jag vänder mig om och ser ut över den lutande relingen ned mot det svarta vattnet. Relingen är just nu den högsta punkten, och sakta reser den sig upp. Suget i magen påminner mig om hur skräckslagenjag är. Det är svårt att tänka. Tankarna liksom rullar fram. Det är alldeles för mycket att ta in.

    I det ögonblicket inser jag att jag inte kan göra så mycket mer. Jag kan inte hoppa ned i havet eftersom jag så lätt skulle kunna hamna under båten. Folk runt omkring mig skriker också att det är för tidigt att hoppa. Jag ser någon som hoppar trots att det inte finns något att flyta på i vattnet. Livbåtarna som några personer försöker vinscha ner sitter fast på grund av lutningen. Jag börjar flytta tankarna därifrån, och önskar att jag var hemma hos mamma och pappa på middag samt att min syster var där. Jag blundar och ser dem framför mig. Den vardagliga bilden av köket hemma på Stora Essingen. Kanske kan jag träffa mina vänner efter middagen? Det är som om mina tankar blir skarpa­re och mer trovärdiga än verkligheten.

    Situationen som jag beskriver ovan är en av de stunder som jag upplevde som svårast den natten. När jag inte visste hur jag skulle agera, när jag inte kunde vara aktiv och blev tvungen att vänta, var det som om jag inte stod ut med att vara där. Efter en liten stund var det en kvinna som ryckte tag i mig och frågade mig något. Det gjorde att jag flyttade tillbaka fokus till verk­ligheten och den sjunkande båten. I det ögonblicket insåg jag att jag aktivt behövde fokusera på var jag var någonstans hela tiden, och att det var livsfarligt att låta sig flyta bort i tankarna. Det var då jag började röra mig framåt. Snart hittade jag en trappa upp till nästa däck.

Samarbeta för att överleva